Üdne Almmie jah Enok vïjmak galggaveägan tjidtjijne Magdalena jah ähtjijne
Nils várráje vuölggiet.
– Månna värijde vuajnáb! Dessne leä Suvlåjvvie! Almmie gyllja.
– Vuajnáh dådna butsijde áj? Dübbiene!

Áhttjie Nils diävváje sieviete valla mánáh leägan juo dårrije båhtáme.
Gåbbátjahkkh sïjttaveägan tjidtjien skuvterub vuöjjiet.
– Dállie månna sïjdub tjidtjien skuvterub vuöjjiet, Almmie hujjá.
– Dådna leä ïllak unnie daggár skuvterub vuöjjiet, Enok jahttá.
– Valla leä muv vuarruo dállie! Almmie vålla.
– Iellien dåruoh! Butsh bällh dånnaste! Sïjjah dárpasjh seädduo lyvvadit gåssie
leä gueddede, ammá áldduo miesieb dassat.
– Bådieh Almmie, tjuavuoh muv! Mïjjah tjuavvarehpe vuölggiet, leä vïjtta mïjlla
ájmuone Äldsjávrráje jah iehkiede sjaddá, áhttjie Nils jahttá

Idag ska Almmie och Enok äntligen åka till fjällen med
mamma Magdalena och pappa Nils.
– Jag ser fjällen! Där är Suvlåjvvie! ropar Almmie.
– Ser du renarna också? Där borta!

Pappa Nils pekar mot en backe men då har barnen redan
börjat bråka om vem som ska köra mammas skoter.
– Nu vill jag köra mammas skoter, klagar Almmie.
– Du är alldeles för liten för att köra den skotern, säger Enok.
– Men det är min tur nu! skriker Almmie.
– Sluta bråka! Ni skrämmer renarna! Under kalvningstiden
behöver de få vila i lugn och ro, annars förlorar kanske
vajan* sin kalv.
– Kom och följ med mig, Almmie. Vi måste åka, det är fem mil
kvar till Ältsvattnet och snart är det kväll, säger pappa Nils.